Ända sedan industrialismens och urbaniseringens framfart för över hundra år sedan har en arbetskultur härskat som gått ut på att förvärvsarbete utförs på en gemensam, designerad och fysisk arbetsplats. Tanken om att förvärvsarbete skulle kunna ske på andra platser än den gemensamma fysiska arbetsplatsen är en relativt nygammal företeelse i den digitala revolutionens kölvatten. I ett pre-industriellt samhälle var det inte alls ovanligt att förvärvsarbete skedde i t ex hemmet, där det virkades, syddes, garvades osv innan det såldes till marknaden. Sedan kom tekniken och massproduceringens till synes oändliga möjligheter, vilket till stor del renderade hemproduktionen redundant. Nu var det nya tider, och de nya tiderna betydde en ny arbetskultur där man stämplade in på fabriken på överenskommen tid, utförde sitt arbete för att sedan stämpla ut.

När sedan fabriken började bli allt mer sällsynt som gemensam arbetsplats i västvärlden följde ändå face-time kulturen med in på kontoret, butiken eller kanske laboratoriet. De arbetstagare som trott att de goda tiderna med konstant ökande antal semesterdagar och färre arbetstimmar skulle fortsätta i all evighet skulle delvis få börja omvärdera sina lyckokalkyler. Inte för att saker nödvändigt utvecklade sig mot det sämre, men utvecklingen började ta en annan riktning. I den moderna och sedan post-moderna arbetsmarknaden utvecklades istället en form av givande och tagande mellan arbetstagare och arbetsgivare som å ena sidan gav arbetstagarna större inflytande över sitt arbetsliv och större möjligheter till självförverkligande, men också ett större ansvar för både organisationens och sitt eget välmående. Detta skulle resultera i att allt fler arbetstagare frivilligt spenderade fler timmar på sitt arbete i jakt på kunskap, pengar, karriär, status och fortfarande spenderades de flesta av dessa timmar på den fysiska arbetsplatsen.

Det är svårt att säga exakt när begreppet work-life balance lanserades, men helt klart är ändå att det uppkom i en välkommen motreaktion till den etablerade kulturen av face-time culture och att den psykiska ohälsans lavinartade framfart bidrog till dess födelse. Den digitala revolutionen gjorde det möjligt att arbeta från nästan vilken fysisk plats som helst, samtidigt som de negativa konsekvenserna av att försöka balansera ett privatliv med ett oflexibelt arbete på 2010-talet i kombination med ökat ekonomiskt välstånd hos arbetstagare skapade förutsättningarna för en förändring i arbetskulturen. Vi kunde nu argumentera för att hitta en annan balans mellan arbete och privatliv ur både ett ekonomiskt och hälsomässigt perspektiv.

Men återigen skulle den till synes ljusnande framtiden ta en ny riktning. Den ökade flexibiliteten och möjliggörande tekniken infriade inte alla de löften om ökad frihet och autonomi som många hade hoppats på. Istället spreds en stressframkallande ovisshet om när man som arbetstagare förväntades vara tillgänglig, och när man förväntades producera.

”Om jag kan arbeta var som helst, när som helst, förväntas jag då också att vara konstant produktiv?” En fråga som kanske vid första anblicken såg enkel ut att avfärda som nonsens, men som i praktiken skulle visa sig bli en hemsökande demon för vår tids arbetskraft. Den tekniska utvecklingen går idag så fort fram att den mänskliga kulturen, våra beteenden, inte hänger med att anpassa sig på ett sätt som garanterar en hälsosam relation till själva tekniken.

Work-life balance

-Ett vilseledande begrepp?

Här någonstans menar jag att den stora förvirringen kring begreppet work-life balance börjar ta form. Själva begreppet är språkligt uppbyggt som ett nollsummespel. Det är lätt att se framför sig en våg, där du i ena skålen har arbete och i den andra ditt privatliv. Om du fyller på i den enda så töms det ur den andra, och vice versa. Målet blir alltså att nå en önskad balans mellan de två vågskålarna genom att fylla båda med önskad vikt. Detta fungerar dock väldigt dåligt som riktmärke om du inte avskyr ditt jobb och älskar ditt privatliv (eller för den delen även vice versa).

Verkligheten är nämligen inte så svartvit för många av dagens arbetstagare att vi kan separera de två så enkelt, eftersom jobbet idag är så nära sammanvävt med ens identitet. Väldigt många jobbar idag inom områden de är intresserade av även på ett privatplan, en del är känslomässigt engagerade i sina arbeten (16%) och vissa brinner till och med för sina specifika arbetsuppgifter. Endast ett fåtal är aktivt urkopplade på sin arbetsplats eller avskyr uttryckligen sitt jobb (11%). Blickar man sedan vidare mot framtiden och frågar yngre generationer vad de värdesätter i deras framtida och nuvarande jobb så är det inte pengar, status eller karriär som kommer högst upp på önskelistan. Istället är det begrepp som Syfte, Självförverkligande och Kollegor som rankar högt. Det har helt enkelt blivit vanligare och vanligare med att jobbet är ens privatliv, och i fallet med instagram-influencers och reality shower även vice versa, privatlivet är ens jobb.

Det kan därför inte för de allra flesta på arbetsmarknaden bara handla om att ”uppnå en balans” mellan de två, utan även om att radera ut faktorer på arbetsplatsen där de båda går i klinch. Du kan inte hämta barnen samtidigt som du förväntas vara på kontoret, och du kan inte koppla av med joggingtur eller en bra serie om du inte är trygg med att du inte behöver svara i telefon.

Med detta sagt bör man naturligtvis inte helt förkasta tanken på en uppdelning mellan arbete och privatliv. Även om du älskar ditt jobb kan du bränna ut dig av för mycket jobb, och det finns ett skäl till varför depression är mer förekommande hos arbetslösa än förvärvsarbetande. Det verkar dock med ovan förda argumentation finnas skäl till att omvärdera begreppet work-life balance. 

Jag skulle därför istället vilja lansera termen ”Work-life symbiosis” som jag anser bättre lämpad som riktlinje för vad arbetsgivare och arbetstagare bör sträva efter. Om du är känslomässigt engagerad i ditt arbete kommer du att trivas bättre på din arbetsplats (oavsett om den för stunden är fysisk eller digital). Om du trivs bättre kommer du att producera bättre. Att blanda jobb och privatliv är inte nödvändigtvis något dåligt. Snarare är förhållandet det omvända. Låt mig ge tre konkreta exempel:

  1. En arbetsplats som kännetecknas av att medarbetarna till hög grad även umgås utanför jobbet kommer att ha bättre förutsättningar för högre produktivitet och reducerad psykisk ohälsa kopplat till arbetet.
  2. En arbetsplats där medarbetarna känner att de arbetar mot ett gemensamt syfte eller ett högre mål kommer att producera mer och ha fler engagerade medarbetare.
  3. En arbetsplats som erbjuder flexibilitet i form av var arbetet sker (t ex hemifrån) åtnjuter en högre resistens mot av medarbetare upplevda arbetsmiljöproblem, en av det största orsakerna till produktivitetsbortfall och ohälsa.

“Work-life symbiosis”

Arbetsplatser, arbetsgivare och arbetstagare har alla gemensamma intressen och det gäller som företag att kapitalisera på dessa. Det är varken ökad kontroll av produktivitet eller ny effektiviserande teknik som är frälsningen i den evigt pågående förändringsresan som alla företag nu kämpar med. Istället är det i våra medarbetare, vår kultur och i våra värderingar som nyckeln till framgång ligger.

Vi på Diwo har en riktigt bra metodik och en process för hur organisationer kan lyckas med detta, hör gärna av er om ni vill veta mer eller få en kostnadsfri inspirationsföreläsning kring ämnet.

%d bloggers like this: